Bokrecension av Försorning

Bokrecension av Försoning 

Försoning är skriven av Ian McEwan år 2001 och handlar om de två systrarna Briony och Cecilia Tallis. Cecilia och grannpojken Robbie Turner har länge varit kära i varandra. En dag, förändras allt. Tre av flickornas kusiner kommer på besök. Den äldsta tjejen av kusinerna blir överfallen och Briony säger att hon svär att hon såg grannpojken begå brottet, vilket är en lögn. Han skickas iväg till armén och Cecilia lämnas kvar, förkrossad. Läsaren få följa med på en sorglig historia under 1900-talet, där ett kärlekspar gör allt för att vara tillsammans när alla odds är emot dem.

Tiden i boken är runt 1940-talet ända tills 1999. Miljön skildras olika beroende på platsen. I början beskrivs England när de befinner sig i en värmebölja. Det är sommar och knopparna på träd och växter har slått ut i ett hav av olika färger. Karaktärerna går i tunna, vita sommarklänningar och gömmer sig för solens varma strålar. Senare, under krigsperioden skildras miljön som kall och rå. Ian McEwan beskriver livlösa kroppar och sårade män under en tuff period i människans historia.

Det finns många olika huvudkaraktärer i boken. Jag fick läsa ur många olika perspektiv. En av huvudkaraktärerna i boken är Briony Tallis. Jag valde att skriva om henne för att det är hon som utför handlingen som boken är baserad på. Som läsare får man följa henne ifrån barndomen tills hon blir gammal. Hon förändras mycket genom åren. Som ung beter hon sig som hon är äldre än hennes ålder och tror sig förstå allting som sker runt omkring henne. Hon blir ofta avundsjuk och är beroende av omgivningens uppmärksamhet. När hon sedan blir äldre mognar hon och förstår hennes egna misstag och försöker gottgöra det som hon gjort. Lögnen som förstör Robbie Turners liv skapar en hel del konflikter inom familjen. Cecilia som är medveten om Brionys lögn blir besviken och känner sig förråd. Även Robbie blir rasande och lever med sin ilska mot Briony hela sitt liv. Jag anser att karaktärerna är trovärdiga, de visar känslor som jag som läsare kan relatera till och som läsare blir man insatt i de olika händelserna och bildar egna uppfattningar.



Eftersom att boken utspelar sig under hela deras liv, ändras språket lite under tidens gång. Den största delen av boken berättar om dagen Robbie Turner blev arresterad. Sedan fick jag följa med när Cecilia, Robbie och Briony lever sina liv på helt olika ställen men ändå är så kopplade till varan. I början av boken tyckte jag att författaren formulerade sig med svåra ord men desto längre in jag kom började jag komma in mer i boken och språket blev levande och poetiskt. Det fanns liknelser som gjorde att språket blir mer utvecklat: ’’Framför dem vakade molnet av brinnande olja över landskapet likt en ilsken far’’ (s.274), är ett av dem. Jag gillar beskrivningar av miljöer eftersom att boken och karaktärerna blir mer levande. Ett exempel på en mening som beskriver mycket är denna som förklarar en del av en fontän: ’’Bernies avsikt måste ha varit att vattnet sakta och välljudande skulle rinna från den vida musslan med dess oregelbundna kanter till bassängen nedanför’’.(s 40)

Boken genre är kärleksroman. Det finns några typiska drag och ett av dem är den olyckliga kärleken. Briony och Cecilia är båda kära i Robbie. När Briony ser Cecilia och Robbie tillsammans blir hon avundsjuk. Jag tror att hennes anklagelser mot Robbie är en blandning av det hon tror är sanning och hennes svartsjuka. Detta drama uppstår ofta i kärleksromaner. Det finns avundsjuka. Avundsjukan bidrar till dåliga beslut. Alla dessa känslor som uppstår i boken berättas av olika personer. Ibland är det skrivet i ett jagperspektiv och ibland tredjepersons perspektiv. Boken är indelad i olika delar där det är olika perspektiv. I slutet var det skrivet i jagperspektiv. Jag tycker om jagperspektivet bäst eftersom det känns mer levande och man kan själv leva sig in i karaktärens känslor. 




Jag har lite blandade åsikter om boken var bra eller dålig. I början hade jag väldigt svårt att komma in i deras värld. Jag hängde upp mig på ord och spenderade den största delen på att förstå vad orden betydde vilket gjorde att jag fokuserade mer på orden än innebörden av texten. De första 210 sidorna handlade även om samma dag. Dagen då Briony anklagar Robbie för brottet. Jag förstår att Ian McEwan ville lägga fokus på dagen eftersom att boken är byggd på händelsen men jag önskade att han kortat ner den delen, då jag fick ett första dåligt intryck och fick kämpa för att läsa vidare. Jag hade ingen aning om hur boken skulle sluta. Jag hade hört rykten om att romanen skulle vara sorglig, men när jag läste de första sidorna, fick jag inte intrycket att det skulle vara en bok som hade så mycket olika känslor i sig. Ilska, kärlek, ånger är några av dem. Jag gillade slutet även fast det var sorgligt eftersom att det framkallade känslor och gjorde ett intryck på mig. Slutet var en faktor som bidrog till att jag tycker att denna roman ska placeras bland hopplösa och olyckliga kärleksromaner. Precis som i många andra böcker och pjäser inom detta tema, finns det förhinder som hindrar paren från att vara tillsammans. Det slutar ofta med döden. Jag skulle säga att romanen hamnar i samma fack som Romeo och Julia: kärlek som inte får det slut som den förtjänar.

Jag tycker inte att boken har ett självklart budskap. Under tiden som jag läste boken tänkte jag aldrig på budskap eller vad författaren ville förmedla med boken. När jag tänker mer noggrant på vad boken vill förmedla skulle jag säga att budskapet kan kopplas ihop väldigt mycket med titeln till romanen: Försoning. Briony försöker gottgöra hennes lögn som förstörde livet för de som hon älskade mest. Under hela hennes liv försöker hon försona den dagen. Den dagen då hon tog friheten ifrån en man och förvandlade den lyckliga kärlekshistorian till ett hopplöst förhållande. Jag ser också att det inte spelar någon roll hur du tänker eller känner så länge du inte gör något åt det, har det ingen betydelse. Briony vill ställa allt till rätta, men har inte tillräckligt med mod för att genomföra det. Jag önskar att jag hade hittat en mening med Cecilias och Robbies kärlek men hittar inget lärorikt eller lyckligt i deras historia. Jag tror att det var en av anledningarna till att jag inte riktigt gillade boken… Jag hittade ingen tröst i att de älskade varandra. I andra kärlekshistorier, som i Titanic, får paren en stund med varandra innan deras liv går åt två olika vägar. I Försoning finns det inget lyckligt slut och inte heller en lycklig början.