"Jag är femton år och jag vill inte dö" av Christine Arnothy.

Boken handlar om en flicka som heter Christine Arnothy. Hon är femton år och befinner sig i Budapest i en källare mitt under krigets gång år 1945 och hon riskerar att dö varje dag. Om det inte är minor eller granater så är det ryska prickskyttar dem måste akta sig för.

 I källaren så bor det flera andra personer, hennes föräldrar och ungefär åtta andra som måste dela på all mat och dryck. Två av dem som bor i källaren vägrar att dela med sig av sin mat som de har i sin lägenhet så det uppstår lite konflikter emellan dem. Till slut blir det inte så mycket kvar och dem börjar svälta. Då dyker Pista, en orädd soldat som gör allt för att hjälpa dem. Han hämtar mat, vatten och medicin. Han hämtar även mjölk till den nyfödda bebisen. De lämnar nästan aldrig källaren utan det är Pista som gör alla ärendena. Han är orädd och hjälper dem med vad de vill.

 Boken är fylld av spänning sorg och kärlek. En gång så var de alla tvungna att lämna källaren för att hämta vatten. Då leder Pista dem till ett ruinerat badhus som skulle ha vatten eftersom att det inte hade statligt vatten. När dom kommer in i badhuset så är det en pool med svavelvatten i där det också ligger en död människa. Det är alltså livsfarligt att simma genom poolen så Pista tar en planka och lägger över så att dom kan ta sig över säkert. När som precis är färdiga med att hämta vatten så sprängs det en granat precis brevid dem så de skyndade sig tillbaka till källaren igen.

 I början av boken så är Christine väldigt rädd att dö. Hon tänker att hon bara har levt i femton år och att det är så mycket hon har gjort. Efter att ha sett alla krigets sorgligheter som alla de döda på gatan och allt svält och lidande.

 Jag tror att jag skulle reagerat exakt likadant som Christine gör i boken. Jag tycker att karaktärerna i boken är väldigt värkliga och det är ingen som är övermänsklig eller något sådant.

 Hon lämnar kriget som en helt annan person. Inte längre rädd för döden. Annars är det inte så mycket boken berättar om just henne. Även fast det ska vara en dagbok så är det skrivet i tredjeperson.

 I boken så använder de sig inte så mycket av metaforer och liknelser. Det och språket gör att jag tycker att det flyter på hela tiden när jag läser men man hör också att de är från en annan tid för språket de använder är gammalt. Det tog dock ett tag att komma in i. Budskapet tycker jag är väldigt aktuellt idag och kommer nog vara väldigt länge. För det utspelar sig under ett krig och de gör vad de kan för att överleva.

 Jag skulle faktiskt kunna rekommendera den här boken. Jag är inte väldigt van vid att läsa men det flöt på väldigt bra för det var så spännande och slutet var väldigt bra men det vill jag inte avslöja.